Ju fortare jag går, desto mindre är jag
Om det svåra i att ta vara på livet när man saknar mod.
Social fobi gör att Mathea Martinsen lever ett mycket begränsat liv. Bara en sådan sak som att gå ut och handla mat fyller henne med ångest. Den enda människa hon träffar är sin man, Epsilon. Och han försvinner till sitt arbete varje morgon och blir borta hela långa dagen. Det Mathea önskar allra mest är att Epsilon ska gå i pension.
Jag uppfattar Mathea som en underbar och egensinnig människa, som har varit lite för rädd för att undersöka sina vingars bärkraft. Gömd bakom gardinen betraktar hon när grannarna i bostadsrättsföreningen hjälps åt nere på gården och hon önskar att hon var en av dem. Varje dag studerar hon noga dödsannonserna i morgontidningen, funderar över lyckade rim och meningen med att existera.
Livets outgrundlighet skildras fint och med en milt absurd humor i denna roman av norska Kjersti Annesdatter Skomsvold. Det är allvarligt och tankeväckande. Här finns både hjärta och smärta och jag tycker nog att det blir som allra bäst då.