Fiskarna har inga fötter

Stefansson skriver om livet och kärleken på ett fantastiskt och trösterikt sätt. Fast förankrat på Island och i denna roman i Keflavik och miljön runt flygplatsen. Vi får följa Aris tankar i nutid då han återvänder till Island. Vi får även i tillbakablickar inblickar i Aris och hans kompisars tillvaro som tonåringar under 80-talet. Det är oerhört vackert, ibland humoristiskt, ibland sorgligt. Under läsningen stannar jag till vid många passager som är tankeväckande, t ex följande:

"Musiken kan krossa mörkret, rycka upp oss ur dysterhet, ängslan och negativa tankar och svinga oss in i livsglädje, lycka över att finnas till, att vara här och nu, utan den skulle människohjärtat vara en livlös planet."

En sådan beskrivning av musikens kraft är helt övertygande. Och Stefansson vet precis vad människohjärtat fungerar och ingen kan som han beskriva det.