Älskade monster av Javier Tomeo

Ibland är det skönt med korta romaner som inte tar veckor i anspråk. Älskade monster är en liten pärla för den som vill läsa en ovanlig berättelse som rymmer allvar, absurd komik och existentiella dimensioner. Det är svårt att avgöra vad som händer i den här romanen, under ytan. Till det yttre handlar den om två främlingar som har stämt möte och har ett långt och ganska intimt samtal. Inte påminner det så mycket om en anställningsintervju, men det är just precis vad det är.

Juan är trettio, bor med sin mamma och lever ett tillbakadraget och stillsamt liv. Han har aldrig haft ett arbete och det är mot mammans vilja som han söker tjänsten som nattvakt på banken. Krugger är personalansvarig och tar emot Juan på sitt tjänsterum.

Att söka arbete är ett eldprov; man utsätter sig för andras bedömning och tvingas se sig själv utifrån, man intar positioner och spelar roller. Som i allt socialt samspel ingår dessutom att avgöra hur uppriktiga andra är i sina påståenden, vad som är dikt eller lögn. Och hur förhåller man sig till den som har makt att säga ja eller nej till det man vill ha? Kanske känner man sig tvingad att noga avväga varje replik. Av rädsla för att säga fel saker hamnar man i klichéer och använder uttryck som ”där en dörr stängs öppnas en annan” och ”lidandet är den bästa vägen till inre förkovran”. Det är mänskligt och rörande. Intressant är också betydelsen av männens mammor i samtalet. Och medan Juan lever mycket tätt inpå en dominerande och osjälvständig mor, förlorade Krugger sin redan som barn. Två söner med vitt skilda erfarenheter möts i detta rum.